Så mycket känslor som en bild kan väcks ändå. Här var Matheo bara några timmar gammal, vi hade inte träffat tjejerna på 4 dagar, det var tjejernas första möte med lillebror och vi hade precis fått veta att farfar gått bort bara några timmar innan. Glädje & sorg i en & samma bild. Stora livsomvändande ögonblick samtidigt.
Så kom torsdagen då vi var tvungna att ta det där sista farvälet. Jag satt där med min nyfödda lilla son i famnen, första barnbarnet som blivit en kille & skulle säga hejdå till farfar. Mellan att M tog sina första andetag & garaget tog sist sista är det bara några timmar och det var så otroligt sorgligt. Det blev så tydligt hur ett liv tänds & ett liv släcks. Det vara bara veckor sedan vi också sa hejdå till farmor, då var farfar med och nu var det hans tur att ligga där i kistan.
En otroligt känslomässig dag med många tårar. Det blir så påtagligt hur skört livet är. Matheo fick inte träffa varken farfar eller farmor. Vi fick aldrig se dom leka, Thelma hon älskade farfar, verkligen älskade honom. Det var så fint att se och det fick M aldrig uppleva.
Det var så märkligt att stå med en höggravid mage på farmors begravning och då prata om den nya generationen med farfar och alla som var där. Nu stod jag istället där med M i famnen & det jobbigaste var nog just det att dom nästan började & avslutade sitt liv samtidigt. Som om farfar visste och nu bestämde sig för att leva vidare genom M & nu äntligen få träffa farmor sitt livs kärlek igen efter veckor isär. Så fint samtidigt så otroligt sorgligt.
Det blev aldrig någon bild på dom fyra generationerna som vi tänkt men vi får istället ha den bilden mentalt & veta att farmor & farfar nu äntligen är tillsammans igen precis så som det ska vara efter ett helt liv tillsammans♥️