Det psykiska var det jobbigaste – Susan Törnqvist
interiorbysusan

Susan Törnqvist

Annons

Det psykiska var det jobbigaste

Alltså tack snälla ni, tack för alla fina ord, all kärlek & all er pepp från er i samband med min förlossningsberättelse. Ni som missat, ni hittar del 1 HÄR och del 2 HÄR.

Ni är verkligen så underbara och fantastiska!! Tack snälla ♥️

Ja trotts 12 doser cytotec, 2 påsar värkstimulerande dropp, 3 doser antibiotika, ballongkateter, hål på hinnorna och många timmars väntande så gick förlossningen tillslut i raketfart och så bra jag bara kunde önskat mig.

Jag har fått en del frågor så jag tänkte jag skulle förklara lite mer ingående, varför jag trotts allt har en väldigt bra upplevelse av förlossningen som helhet, varför jag är så rädd för ett kejsarsnitt, varför jag är så emot bedövning & mina känslor samt tankar.


För mig så var det absolut jobbigaste under dessa dygnen väntan, att inte veta hur långtid det skulle ta för kroppen att reagera. Att få hopp och sen inse att det inte skulle bli så. Upp och ner om och om igen. Ihop med det jobbiga illamåendet så blev väntan otroligt påfrestande rent psykiskt för mig. Men jag låg inte med smärtor, vi blev inte bortglömda. Vi hade det bra, men det var långtråkigt och allt jag ville var att få träffa lillebror och komma hem till våra tjejer. Jag var så inställd på att vi skulle vara hemma senast onsdag att varje timma utan att det hände något fick den bilden att kännas allt mer avlägsen, att få träffa tjejerna det kändes med som allt längre bort. Så otroligt jobbigt.

Men vi var som sagt aldrig bortglömda, vi fick otroligt bra vård, vi fick hela tiden veta vilka steg som skulle hända härnäst, fick veta exakt precis varför man valde dom olika sakerna och vad man förväntade sig. All kommunikation mellan barnmorskor och läkare var verkligen så bra. Dom såg verkligen till att vi alla tre mådde bra och gjorde allt dom kunde för att jag skulle må bättre. Dom gjorde allt så jag inte skulle drabbas av någon infektion efter vattenavgången och lyssnade verkligen på oss samtidigt som dom hela tiden gav oss ett val och frågade vad vi kände och ville. Det tycker jag var helt ovärdeligt! Vi var nog inte ensamma mer än 30 min åt gången inne på rummet vilket också kändes så viktigt i en så utsatt och krävande situation när man är helt utan kontroll.

Så jag måste verkligen ge alla läkare, barnmorskor och undersköterskor på förlossningen & BB i Varberg en stor kram och eloge med massa kärlek för det dom gjorde för oss och för den kunskapen dom har!

Anledningen till att jag i både mitt förlossningsbrev med Thelma och Matheo skrev att jag inte ville ha bedövning beror egentligen på två saker. Första är att jag HATAR nålar och sprutor så om jag hade klarat mig utan så gör jag gärna det. Anledning två är att jag är rädd, rädd för biverkningarna bedövning som epidral & spinal kan ge. Antingen att värkarna stannar upp, att det tar längre tid, att jag inte kan känna vad min kropp vill och då få förlossningsskador men även mest rädd för att den ska hamna fel, inte ta, inte ta rätt och kanske bara bedöva halva kroppen och att smärtorna då bara blir värre.

Dom tankarna och känslorna känns värre för mig än smärtorna av värkarna som jag vet att jag klarat så bra innan, eftersom jag med Thyra inte hade något val, det gick med så snabbt att jag klarade min allra första förlossning utan bedövning att jag visste att jag kunde det igen och att jag kunde lita på kroppen.

Så av dom anledningarna har jag helst av allt velat föda med bara lustgasen som jag förövrigt älskar! Men jag vet också att det finns dom som inte alls gillar lustgasen men för mig har den varit min bästa vän.

När det kom till det här med kejsarsnitt som låg som ett stort åskmoln över oss dessa dagar så vet ni som följt mig denna graviditeten att min skräck för en förlossning inte funnits däremot rädslan inför ett kejsarsnitt. Kanske inte så mycket snittet i sig utan Biverkningarna efteråt. Smärtan, risken för infektion, att såret ska gå upp eller allt annat som kroppen går igenom efter en så stor operation som ett kejsarsnitt ändå är.

Tiden att läka efteråt och det faktum att vi nu skulle ha tre barn att ta hand om. Nej hjälp ett snitt kändes som ren skräck för mig. Tack och lov att jag slapp det även om jag i mina svagaste stunder av totala tårar bara kände, ge mig ett slut nu, bara snitta mig för jag orkar inte mycket mer nu. Så har min normala mer förnuftiga sida alltid känt NEJ!

Här är vi ju alla olika men så har det varit för mig. Andra känner tvärtom en enorm rädsla för att föda vaginalt och jag tycker det är viktigt att ni lyssnar på era känslor och gör det som känns bäst för er och strunta i vad alla andra tycker och tänker! Det är ni som ska föda barn ingen annan, glöm inte det♥️

Något jag efter tre förlossningar ändå vill berätta och säga trotts att jag haft tre super bra förlossningar är att det är okej att känna sig utelämnad, rädd, ledsen och utan kontroll för situationen är så utsatt och extremt speciell. Man visar upp delar av sig själv som känns privata och det kan iaf jag känna känns utelämnade. Mitt bästs tips är att vara ärlig med vad du känner till personalen, dom kommer hjälpa dig och stötta dig! Jag lovar!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
interiorbysusan

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons