Förlossning del 2 – Susan Törnqvist
interiorbysusan

Susan Törnqvist

Annons

Förlossning del 2

Vad var det som fick mig att tappa allt, bryta ihop fullständigt och verkligen ge upp totalt?!

Ja hittills hade jag alltså fått 6 doser med cytotec, ballongkateter, tagit hål på hinnorna, M hade fått en diod på huvudet för att mäta hans puls & jag hade fått en påse med dropp som nu stigit upp till maxdosen 180ml/h.

Under timmarna med dropp så hade jag som sagt värkar, inga som kändes olidliga, inga pinvärkar av droppet eller något som egentligen krävde någon bedövning. Kändes som en grymt härlig förlossning. Det här klarar jag ju galant, tänkte jag!

Nu var klockan ca 19:20 & jag får beskedet som gör att tårarna rinner och jag inte kan hålla någonting tillbaka längre.

Susan, jag har pratat med läkaren nu & det händer ingenting på kroppen. Dina värkar är för lätta & korta och för ingen som helst skillnad. Så vi har bestämt att inte låta dig hålla på längre än till kl 20:00. Därefter så får du lov att sova, du sov inget inatt så du kan behöva din sömn. Hur känner du för detta?!

Jag blev helt chockad, ursäkta vad sa du?! Vadå händer inget?! Jag har ju haft värkar hela tiden?! Jag ska föda barn nu, inte sova! Exakt så vet jag att jag tänkte när världens finaste BM K sa detta till mig. Samtidigt så fick jag ju både en fråga och ett val, men den förnuftiga sida av mig kände som jag sedan svarade.

Ni kan detta, ni är experterna och jag litar helt och hållet på er och vad ni säger!

In kommer kvällens Läkare och förklarar samma sak igen och berättar även att nästa steg att ta är en ny omgång med 6 doser cytotec men man måste vänta 4h efter ett värkstimulerande dropp innan man kan börja med cytotec och visevärsa.


Jag som nu kände att jag hade drabbats av ett illamående utav bara helvete bröt bara ihop i totalt stor gråt. Inte för att jag hade ont utan mest för att jag kände en sån enorm besvikelse på kroppen och hade helt tappat hoppet om att nästa omgång cytotec ens skulle hjälpa. Varför skulle den det?! Hur långe skulle jag behöva vänta innan den här förlossningen skulle dra igång?! Jag orkade inte må dåligt mer!

Men mitt helt fantastiska team av två barnmorskor satt ner med oss och vi pratade och dom tröstade mig samtidigt som dom gav massor av pepp och kärlek. Alltså det stödet i den stund jag behövde det som mest! Helt ovärdeligt! Det är jag så galet tacksam för! Att dom tog sig sån tid för oss!

Eftersom jag inte ätit, så fick jag kvällsmat inne på rummet och väntade på att värkarna skulle avta helt efter droppet. Vi satt och pratade allihopa och jag kände bara hur kasst jag började må. Jag hade som sagt fått ett riktigt skov av hemskt illamående och samtidigt började jag skaka och frysa och blev så galet trött men kände hur hela kroppen var orolig. Kunde inte ligga skönt i förlossnings sängen och blev bara helt frustrerad.

Så då fick jag frågan om jag faktiskt ville ha en dos medicin mot illamåendet?! Ja tack, sagt och gjort fick jag pimperan direkt in i kanylen i armen. Samma medicin har jag fått i tablett form under graviditeten, enda som verkligen tagit bort illamåendet men som TOTALT däckat mig. Just nu kändes dock det inte helt främmande, så skönt att bara få sova tänkte jag.


Jag blev trött direkt och somnade på typ 20 min. Däremellan hann vi byta tillbaka till vårt vårdrum på förlossningen som faktiskt hade TV och skönare sängar. Här emellan fick jag även ett till val.

Eftersom det måste gå 4h mellan dropp och cytotec & vi avslutade droppet kl 19:30 så fick jag själv välja om jag ville sova hela natten eller börja med cytotec doserna redan runt midnatt. Jag valde faktiskt att sova, för vid det här laget mådde jag så dåligt. Men jag valde att börja med doserna runt 04:00 istället för efter frukost för att känna att jag iaf var på gång med nästa steg.

Sagt och gjort däckade jag direkt inne på vårdrummet av pimperanen när klockan var strax innan 21….

Jag vaknade kl 03:15 av mig själv och kände att det var så skönt att fått sova 6h i sträck. Gick på toaletten och såg där lite blod så ringde på BM och blödningen var helt ofarlig och normal. Vi beslutade att börja med cytotec doserna och fick samtidigt en ny dos med pimperan mot illamående samt min första dos antibiotika och däckade återigen av medicinen så fick 2h sömn till. Antibiotikan fick jag för att mitt vatten hade gått kl 13 dagen innan och efter 18h så ger man antibiotika för att motverka infektion.

Vi fortsatte doserna Cytotec varannan timma under förmiddagen. Jag fortsatte med mina kräkningar & mitt illamående samt fortsatte gå upp och ner i alla sjukhuskorridorerna med mådde inte alls bra. Kände mig trotts sömn helt slut och illamående och kände fortfarande ingen direkt tilltro till min kropp. Besvikelsen över att inget tycktes hända.


Dags personalen var samma underbara team som hade mig kvällen innan så jag kände mig så glad som hade dom igen som redan kände oss. Men så hände det som fick mig att bryta ihop totalt. Runt 11-11:30 kommer BM in för att ta tempen för att ha koll så jag inte fått någon infektion innan jag ska få nästa dos antibiotika. Men tempen ska tas rektalt. Detta är något jag absolut inte klarar av. Jag bryter ihop i totalt stor gråt för nu har jag fått nog.

Det är en sån utsatt situation att föda barn och att ha ex antal läkare & BM som kör upp fingrar för att undersöka ens livmoder är inte en as bekväm upplevelse som jag känner mig helt bekväm i och att nu då också få något där bak. NEJ, hela kroppen skrek och tårarna bara sprutade nu orkade jag inte mer.

Jag slapp ta tempen rektalt utan fick ta den i munnen istället men kunde inte sluta gråta. In kommer min andra BM som kommer och peppar mig men det hjälper inte. Alla känslor blir liksom för mycket, besvikelse, trötthet & illamående och jag vill inte ta mer pimperan för jag blir ju helt väck. Så bägaren rann liksom så fint över rent känslomässigt. Det blev kaos helt enkelt!

Hon ber läkaren som satte ballongen dagen innan att komma in och berätta om nästa steg samtidigt som hon också förklarar att man håller inte på mer än max 72h dvs 3 dygn med en igångsättning så detta är sista dagen, det är snart över och inte minst med tanke på att vattnet gått.

In kommer läkarna och jag bara gråter, jag orkar inte mer. Inte för att jag har ont för det har jag inte, det är ju det jag väntar på att få. Utan för att jag pallar inte mer illamående, jag bryter ihop. Jag är så besviken på kroppen och kommer in i ett stadium där jag känner snitta upp mig bara, ge mig ett slut. Samtidigt som min mer logiska del av mig INTE alls vill ha ett snitt. Jag vill föda vanligt, jag har ju haft två fantastiska förlossningar OM detta är sista gången vill jag inte att det slutar så.

Dom förklarar för mig att vi tar dom två sista omgångarna med Cytotec och sen väntar 4h innan vi påbörjar en ny omgång med värkstimulerande dropp och hoppas då att dom 6 sista doserna cytotec gjort så pass mycket att den nya omgången dropp ska få igång kroppen. Dom säger också att dom inte kommer låta mig ha droppet i mer än 3h och händer inget så avslutar man det och tar då en ny bedömning.

Susan, du kan ju det här, om det är något du kan så är det ju att föda barn säger min läkare. Det ska mycket till för att vi inte ska få en omföderskas kropp att förstå och komma igång. Det kommer att gå, jag lovar dig! Det skulle kännas som ett sånt misslyckade att snitta dig och jag vet att du inte heller vill det. Han hade så rätt!


Min BM satt kvar med oss och tröstade mig och sa; Susan jag lovar när din kropp väl är redo som kommer du föda i raket fart, vi ska bara väcka den till det stadiet. Hon förklarade också ingående hur ett snitt går till, vad skillnaderna är och vad vi behövde förbereda oss på isf. Vilket var så underbart, bara så jag visste. Även om ingen av oss ville hamna där så fick jag iaf fråga allt och fick en så bra förklaring.

Ihop med ny dos cytotec & antibiotika fick jag en ny dos illamående medicin men denna gången en helt ny som inte skulle göra mig dåsig samt dropp för att ge mig vätska och näring eftersom jag fortsatt att kräkas och hade noll energi.

Dropp is the shit. 20 min senare både såg jag mycket piggare ut igen och kände mig som en ny människa full av ny energi. Nu satan ska detta fungera liksom! Den känslan. Sista dosen cytotec och det händer precis lika lite som vid dom tidigare 11 doserna: ingenting!

Personal byte och nu dags för mat och vila innan det är dags att köra igång med droppet kl 18. Så vi gör just det innan vi kl 18 blir flyttade in på förlossningsrummet igen. 3h Susan, det är det du har på dig nu, att få kroppen att fatta vinkeln. Så går tankarna nu. 3h snälla låt det hända något nu!

Droppet kopplas på start 20ml/h och strax där på en ny omgång antibiotika. Värkarna sätter igång och känns direkt kraftigare än dagen innan. Men klarar mig bra utan lustgas eller bedövning upp till 60ml/h sen vill jag ha lustgasen. Men värkarna är inte så långa än. Byter ställningar mellan att sitta, stå, ligga och sitta på en pilatesboll och droppet ökas 20ml var 20:de minut & värkarna tilltar mer och mer. Känner behovet av att vila mer mellan värkarna och gasen är min bästa vän.

Kl 20:30 säger jag till Daniel att om dessa värkar inte gör någon skillnad så får dom snitta mig nu för nu börjar det göra ONT på riktigt ont.

Min nya BM berättar att Läkaren för kvällen / natten är medveten om vad som varit bestämt och är beredd för ett ev snitt om det skulle bli så. Men när värkarna börjar på riktigt säger hon också att han är enormt glad och tycker vi kämpar på grymt här inne. Ingen av oss vill ju sluta med ett snitt. Vi all vill ju att lillebror ska komma “vanligt”.

20:30 säger jag också att nu börjar det göra ont till min BM men eftersom skiftbyte sker 21:15 & pga infektionsrisken så vill inte hon känna om värkarna gör någon skillnad utan låter nattens personal ta över eftersom jag blir deras by. Jag får lägga mig i sängen runt 21:15 för nu börjar det bli jobbigt att stå och får ökat dosen på lustgasen.

21:30 personal byte och jag säger direkt att nu satans gör det så galet ont att om set inte hänt något så vill jag att dom avbryter direkt! Hon känner på mig och säger Susan, du har ingen tapp kvar och du är öppen 5cm. Du kommer föda det här barnet vanligt och inatt. 1cm i timman är vanligast men du slipper ett snitt!

Jag blev överlycklig, halleljulha!! E jag älskar dig sa jag bara. Hon gick lämnade oss en liten stund och nu gick det snabbt. Smärtan eskalerade och jag som sagt tvärt NEJ till all typ av bedövning började känna, stan i helvete att jag ligger med denna smärta i 5-6h. Aldrig! Ge mig den där bedövningen. Jag ville helst slippa bedövning även denna gången då jag känner mig så mycket tryggare när jag känner vad som händer i kroppen. Men med droppet inkopplat och det faktum att hon sa 1 cm i timman fick mig då att omvärdera allt.

Jag suger i mig den där lustgasen som aldrig förr när värkarna kommer och förSöker i emellan förklara för D hur underbar den är och exakt känslan som inträffar. Känslan om att höra allt och vara medveten om allt som händer men samtidigt bli så pass “borta” att det käns som man för en stund har världens bästa tid på ett dansgolv i Saint Tropez typ. Så overkligt, svår beskriven och helt underbart!!


Daniel ringer på klockan och in kommer BM igen. Nu har hon läst på om mina tidigare förlossningar ocH säger tröstande när jag säger aldrig att jag ligger här i 5h att du har ju inte fött barn så innan så det kommer nog gå Snabbare.

Men jag förklarar samtidigt att jag känner i hela kroppen att jag befinner mig i samma stadium som jag gjort med tjejerna efter att jag redan varit öppen 10cm, vilket jag vet låter konstigt då hon precis känt att jag bra är öppen 5cm. Men den känslan jag har är exakt likadan. Men eftersom jag känner så, så vill jag nog ha en bedövning så hon förbereder en spinal och ringer narkosläkaren.

Smärtan eskalerar och jag får så galet ont så fort jag känner när han rör sig. Tom så att jag svär att han gärna får ligga still för det gör ont. Snälla rör dig inte det gör så ont. Detta får min BM att reagera och även reagera på formen på magen. Hon kollar journalen och säger att jag ser att du varit på toa men får jag lov att testa att ta en kateter och tappa dig? Där och då känner jag bara gör vad du vill, bara narkosläkaren kommer någon gång. Vart är han?! Hon tappar mig på hela 1 liter och säger så fort hon är klar: Susan, det blir ingen bedövning! Du ska föda barn NU!!

Min blåsa har alltså varit så full efter all vätska jag fått av drop och druckit att bebisen inte har kunnat sjuka ner såpass mycket att jag kunnat varken öppna mig tillräckligt & hangar inte kunnat sjuka ner. Men med blåsan tömd hände allt på 1 min typ.

Alltså den lyckan!! Inga 5h till, ingen bedövning, inget snitt jag ska föda barn och det är nu. Jag älskar dig skriker jag ut igen!

Nu har jag krystvärkar och får trycka på hur mkt jag orkar tills hon säger till. Och nu behöver jag knappt den där lustgasen längre. Jag kan det här, min kropp kan det här. Satan vad grym jag är, detta kan du! Snabbt går det innan jag får instruktionerna att nu måste jag lyssna och inte trycka om jag inte vill spricka. Den berömda ring of fire. Men som var värst med Thyra, denna gången var den inte så hemsk ska erkännas. Min BM frågar om jag vill ta emot vårt barn och jag krystar 2 gånger sen är han ute och i min famn. Jag klarade det och jag tog emot honom ut ut min kropp!!

Känslan, lyckan!! Vi klarade det!! Tillslut så blev det precis så som jag bara kunde önskat mig!

Det tog alltså 56 min från det att jag blev satt i förlossning 5cm öppen kl 21:30 tills han var ute. Rekord snabbt precis som min BM K sa, det gick så snabbt när kroppen väl var redo.

Jag hade egentligen ont på riktigt från 20:30 så jag måste ändå säga att det var väldigt behagligt ändå trotts smärta men att slippa dom där 5h.

Jag födde M liggandes på sidan, mitt val och önskemål för det var så jag födde Thelma och den ställningen passade mig så bra, så jag körade samma koncept denna gången. Jag sprack ingenting, inte denna gången heller och att krysta ut moderkakan gick jättebra. Tog nog max 10 min från att han var ute. En hel och fin moderkaka, det kändes bra för det är med en skräck att något ska fastna och inte komma ut.

Den stora skillnaden mellan denna gången och med tjejerna var att det första jag frågat när tjejerna kommit ut har varit är det en tjej?! Denna gången var det tillslut vår BM som frågade om jag kollat var det blev?! Jag i chock är det inte en kille?! Haha.. Hon bara, vet du det, har du kollat? Först då tittade jag efter och kollade om han hade 10 fingar och tår. Denna gången var jag bara så jäkla glad att han äntligen var ute. Att alla orosmoln släppte.. Resten kändes då så oviktigt!!


Jag tänker att jag ska göra en tredje del av denna förlossning till er. En efterfrågad del med besöket av läkaren morgonen efter, samt allt vi fick som jag förstått inte alla får samt saker som kan vara bra att tänka på inför en förlossning och igångsättning. Så har KI frågor till den delen så tveka inte att lämna en kommentar / DM här eller på instagram. Jag kommer berätta mer om känslorna och varför vissa saker var så viktiga för mig, mina bästa tips till förlosnsingsbrevet osv som jag är så nöjd med.

Matheo Isodor Thell Törnqvist 2850g, 47cm född 27/2 kl 22:26 ♥️

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
interiorbysusan

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Irma

    Ååh tårarna bara rinner, vilken fantastisk förlossningsberättelse ❤ Upplever du att NR3 alltså Matheo var en seg historia ? Min nr3 var nämligen lite segare än nr2, allt kändes så himla utdraget speciellt med öppningsskedet 😗

  2. I.strikovic

    Ååh tårarna bara rinner, vilken fantastisk förlossningsberättelse ❤ Upplever du att NR3 alltså Matheo var en seg historia ? Min nr3 var nämligen lite segare än nr2, allt kändes så himla utdraget speciellt med öppningsskedet 😗

  3. Andrea

    Jag fullständigt gråter över ditt inlägg. Så ärligt, så fint och jag känner så igen mig på vissa delar. Att föda barn är nog det häftigaste jag har gjort. Tack för att du delar med dig och igen, stort grattis till er prins! 💛

Annons